Året var 1939 och i Gimåfors en by i västra Medelpad får Hilda och Sigurd en son, som kommer heta Olle. Tillsammans med tre syskon växer Olle upp i en bostad som består av ett rum och kök, omringat av djupt vatten och ändlösa skogar. Det kanske var där, i närheten till naturen och avsaknaden av materiella ting som kreativiteten fick sitt bränsle. Det kanske var där som ödmjukheten och respekten för livet ändå fick sin grund.
Mor Hilda arbetar i hemmet samtidigt som far Sigurd arbetar som skogstjänsteman parallellt med konservatoryrket.
Under många år vandrar Olle, tillsammans med äldsta systern Gunnel och bästa kompisen Kjell den långa vägen till skolan.
Spår längs den tre kilometer långa vandringsstigen kanske fortfarande finns att hitta då kojbyggen och andra kreativa projekt drygade ut vandringen ytterligare. Två tomma bänkar kunde vittna om att skogens möjligheter lockade mer och bidrog till att den plikttrogna, varmhjärtade syster Gunnel ofta fick stå till svars inför magister Alrik.
Olle börjar sitt första arbete vid tolv års ålder. Arbetet innebär att hämta mjölk hos en mjölkbonde en halvmil bort från hemmet. På vintern tar sig Olle fram på spark och under sommaren är det till fots som gäller och en lång färd bland grönskande flora. Efter skoltiden gäller skogsarbete för alla i bygden, så även för Olle 13 år.
Flera år senare gör Olle sin militärtjänstgöring i Sollefteå. Senare anställs han på Ortvikens pappersbruk där han kom att stanna i tre år. Det blev också en kort vistelse i Sundsvalls stuveri för att sedan gå vidare till att bli kraftsverksbyggare i Lappland 1962. Ännu är det många år kvar tills Olle på heltid kommer att få utlopp för sin kreativitet. Men med en förmåga att lära, utveckla och göra alla arbeten meningsfulla så följde ändå många spännande år på vägen mot målet. Som till exempel formsnickeri på betongfabriken i Örebro. Under fritiden finns hela tiden penslarna med som en påminnelse om den konstnärliga ådra som Olle besitter. Nästa anhalt blir Södertälje där en anställning på Scania Vabis gör honom till bilbyggare. Under denna tidsperiod är valmöjligheten stor på arbetsmarknaden och efter en kort tid som bilbyggare söker sig Olle vidare efter något annat som ska skänka en kreativ konstnärssjäl ro.
Olle hittar ett lockande arbete i huvudstaden där arbetet innebär glasgravyr och blymakeri. Här finns äntligen utmaningen och utloppet för den kreativitet som så tidigt gav sig till känna. Olle får jobbet trots avsaknad av kunskap inom ämnet. Han har förvisso blästrat betong i Örebro vilket inte kan jämföras med det konstyrke som detta uppdrag innebär. Yrket passar en blivande konstnär som väntat på att få använda sin talang. Runt om i kyrkor, privata hem, restauranger och värdshusentréer finns än i dag att finna konstverk av en tidig Olle Eriksson i form av blyinfattningar och glasblästringar. Konstnärer kommer till honom, under hans verksamma tid i huvudstaden, för att förverkliga sina skisser i glas. Ett starkt förtroende utvecklas mellan Olle och konstnären Jan Brazda vilket leder till konstverk i glas.
Kontakten med konstnärsyrket hade kommit Olle närmare än tidigare, ändå lämnar han Stockholm för att åter flytta till Örebro där ett arbete som inredningssnickare erbjuds. Ett ständigt sökande följer den blivande konstnären. Ett sökande som säkert fyllt sina syften och bidragit till en resa långt bort från enrummaren där endast fader Sigurds skokräm fanns att tillgå när målarlusten gav sig till känna.
Men Örebro blir bara en hållplats som så många andra platser. Olle reser vidare i livet och även geografiskt för att slå sig ner i Grums. Där han får jobb på Gruvöns bruk. Yrke: Kranförare. Året är 1971.
1984, alltså tretton år senare kan Olle sysselsätta sig på heltid med sitt oljemåleri. Vattendroppen har blivit en symbol för hans konst och känns igen av många människor. Under åren har Olle ställt ut sina verk i många delar av Sverige och även i Köpenhamn. Under åren som gått har han träffat sin fru Britta samt blivit far till två barn, Linda och Jimmy.
Ytterligare några år senare blir Olle och hans familj ägare till Redinska villan i Grums. Huset ger stora möjligheter för Olle att utveckla, inte bara sin konst, utan även hans utmärkta handlag för inredning och uppfinningar. Björkbacka, som villan i dag heter, präglas av den rikedom av kreativitet som följt Olle ända sedan sin resa från byn hemma i Norrland.
En bild på en tolvårig Olle som sitter och målar ett gult slott med röda tegelpannor gör att livets mysterium gör sig påmint. För det är nästintill vad man kan skåda, från en flitigt använd stig, nedanför Björkbacka. Om man lyfter blicken så kan man se, om inte ett slott, så en vacker gul villa med röda tegelpannor där ägaren finurligt och kärleksfullt bäddat in små hälsningar till eftervärlden.
I nutiden, alltså här och nu, lever Olle med sin fru och konstvännen Sally tillika Goldentik, på denna hemlighetsfulla gård. Barn och barnbarn finns i konstnärshemmets närhet och vittnar om tiden som gått. Alla år av sökande, alla år av utmaningar och alla år av längtan efter något. Men det är ju vägen dit som är mödan värd… Eller hur?
Linda Eriksson
;)
Olle i nuvarande ateljé
;)
Olles barndomshem i Västernorrland.
;)
En tolvårig Olle sitter och målar ett
gult slott med röda tegelpannor.
;)
Målning gjord av en bit papper och
lite skokräm (1952).